När Jesus kom närmare och såg Jerusalem började han gråta över den och sade: »Om du denna dag hade förstått, också du, vad som ger dig fred ()!
Luk 19:41f
Det har fällts förskräckande många tårar över Jerusalem och Det heliga Landet. Och nu är det dags igen. Vi tyckte inte att det fanns för få krig i världen. Vi behövde inte ett till.
Vi läser om hur oskyldiga civila, bland annat barn, mördas och tas som gisslan. Vi anar skräcken på båda sidor och förstår hur svårt det är att besinna sig för dem som skall värna säkerheten för en befolkning då man utsätts för våld och bestialiska övergrepp.
Ändå är det just besinning som en dag kommer bryta våldets spiral. Någon gång kommer tiden för de militära försöken att skapa säkerhet att vara över och då kommer besinningen vara nödvändig för att hitta sätt för fiender att leva som grannar. Ju förr den besinningen kommer, desto bättre.
Just nu är ingen hjälpt av ett ”blamegame”, en övning där den sida som bär störst skuld utpekas. Just nu behöver civila skyddas och människors lidande minimeras. Det är lättare skrivet än gjort. Det förstår även jag.
Men det finns ingen enkel lösning på situationen i Det heliga landet där två folk finns, men bara ett land. Som kristna är vi kallade att be, att tala om barmhärtighet och att vädja om att de lagar som trots allt finns i den bestialiska verklighet som vi kallar krig skall efterlevas.
Vi tror på Jesus Kristus som sa åt oss att vi skall älska alla, även våra fiender (Matt 5:44). I vår heliga text står det att om vår fiende är hungrig skall vi ge honom bröd, är han törstig skall vi ge honom vatten (Ords 25:20). Det låter vansinnigt, men talet om korset, den kristna trons centrum, framstår ofta som en dårskap (1 Kor 1:18).
Världshistorien är full av exempel på militära makter som har haft en överlägsen militär kapacitet, men som ändå misslyckas att lösa de uppgifter som de har fått. Istället har deras fälttåg fört med sig död, lidande och bitterhet. Guerillakrigföring i djungel eller i tätbebyggda områden kan vara skrämmande effektiv. Fråga amerikanerna om hur det gick i Vietnam.
Låt oss gråta över Jerusalem och hela Det heliga landet. Låt oss be om fred, Guds shalom, för dem (Ps 122:6). Inför ondska och lidande kan vi känna oss maktlösa men vi kan be och vi kan berätta om Guds kärlek, som vi tror kan ge oss fred. Vi ropar till Gud: ”Herre förbarma dig! Kyrie eleison!”
