I Västerortskyrkan i Vällingby i nordvästra Stockholm finns ett konstverk som fascinerar mig. Det är gjort av konstnären Fritz Sjöström. Det hänger längst fram i kyrkorummets fond och heter Nålsögat. Det är ett kors, men också ett nålsöga och en smal väg, den väg som leder till livet som Jesus talar om i Matteusevangeliets sjunde kapitel.
Bakom korset i skulpturen finns symboler för en ny verklighet, för nya himlar och en ny jord där rättfärdighet bor (2 Pet 3:13). Det att skulpturen förenar flera bibliska motiv gör att den har olika lager av betydelser och det gör att man kan meditera över den länge och på många olika sätt.
Jag tänker mycket på texten där Jesus använder metaforen om kamelens möjlighet att ta sig igenom ett nålsöga som en bild för hur svårt det är för en rik att komma in i himmelriket (Mark 10:17–31). Denna händelse börjar med att Jesus får en fråga av en man som ägde mycket om vad han skulle göra för att vinna evigt liv.
Jag kan identifiera mig med mannen som ägde mycket. Jag har en del egendomar och visst är jag glad för en del av dem. Har jag fäst mitt hjärta vid mina materiella tillgångar? Är jag en kamel som försöker komma igenom ett nålsöga? Att rädda sig själv är omöjligt för oss människor, säger Jesus, men det som är omöjligt för oss är möjligt för Gud.
Jag tycker att det alltid finns anledning att tänka över vårt förhållande till våra materiella tillgångar för oss som är kristna, men det får en extra dimension under den tid i kyrkoåret som vi befinner oss i just nu, fastan. Hur ska vi se på oss själva och våra resurser? Helt klart är det så att alla vi som har det gott ställt löper en andlig risk. Egna rikedomar kan göra att vi får fel fokus och missar målet med att vara människa och det är ju synd, i dubbel mening.
Jag tror inte att alla kristna har kallelsen att leva sina liv i fattigdom och sträng asketism. Däremot är vi alla kallade att ha Kristi sinnelag, det vill säga att avstå, för att livet skall få en möjlighet att blomma ut. Det är inte lätt att veta var gränsen går, men att leva öster om Eden, som vi gör, är inte enkelt.
Det är viktigt att förstå att vi inte behöver göra det för vår egen räddnings skull. Det är inte våra egna behov som ska stå i centrum när vi söker leva i tjänst för våra medmänniskor och för hela Guds skapelse. Där finns en befrielse. Vi behöver inte krampaktigt bekymra oss om våra egna behov utan vi är befriade till att se vad vår omgivning verkligen behöver.
Därför tror jag att vi behöver fastans tid. Då skalas livet av. Tillvaron blir en aning naknare. Vi får möjlighet att få en klarare blick för vad som har verklig betydelse. När vi i fastan avstår från saker vi annars brukar, i mitt fall kött och godsaker, blir det en hjälp att reflektera över tillvarons bortvändhet från Gud och min egen delaktighet i denna bortvändhet.
När vi avstår uppstår ett tomrum i våra liv som ger oss möjlighet att ställa frågor och pröva på nytt våra livsval och hur vi hanterar de resurser som Gud har ställt till vårt förfogande. Det är en nåd att få fira fastan. Där upptäcker vi att tomrummet i tillvaron inte är farligt utan ett kreativt utrymme där Guds kärlek kan få verka.
