Litet eller mycket, huvudsaken att man gör motstånd

Publicerat 

Text av Jenny Dobers

När Anna Quangels tystlåtne make äntligen delar med sig av sin vision blir Anna först upprörd över hur futtigt och litet han tänker. Makarna Quangels son har nyligen dött som soldat för Nazityskland. Deras sorg är stor, men istället för att vara förlamande har den förlöst en längtan att göra motstånd mot Hitlers regim. Maken Otto har alltså länge burit på en idé vad de tillsammans kan göra och Anna har fantiserat om vad den kan innebära. Ett attentat mot Führern? En energisk kamp mot partipampar? Det Otto nu berättar känns löjligt litet och obetydligt. Han föreslår att de ska skriva vykort, ett eller två i veckan, med upprop mot kriget och mot Hitler, för att upplysa sina medmänniskor. Det är allt. De ska helt enkelt placera ut anonyma vykort i trapphus där mycket folk rör sig. Hon som hade velat få något uträttat, något som gav något resultat! Men snart landar Ottos plan också i Anna och de är tillsammans med i detta till synes enkla projekt där de faktiskt riskerar och sina liv.

”Litet eller mycket, så kunde ingen våga mer än livet. Envar efter sina krafter och sin förmåga, huvudsaken var att man gjorde motstånd!”

Anna och Otto är huvudpersonerna i Falladas roman ”Ensam i Berlin”, baserad på en verklig händelse. Det är en berättelse om hur till synes försynta människors motstånd i det lilla också kan skapa osäkerhet hos en omänsklig och maktfullkomlig regim. En berättelse som trots all sin gruvlighet. Vi delar gärna historierna om de stora hjältarna, de med skarpa intellekt och enorm entreprenörsanda. De som skrivit in sig i historieböckerna. Vi glömmer att det i Hitlertyskland – och i andra sammanhang präglade av förtryck – fanns helt vanliga människor som gjorde motstånd i sin vardag, utifrån sina förutsättningar.

Jag läser boken under en sommar och höst då vi alltmer inser att demokrati och mänskliga rättigheter inte är något vi erövrat en gång för alla. Vi börjar förstå att vi som värnar dessa värden måste tala om dem, verka för dem, säga ifrån när de hotas. Nästan varje vecka röstas någonstans i världen politiker fram som tycker vi ska tänka mer på oss själva än andra. Rasistiska åsikter ges – eller tar – utrymme i Charlottesville och Göteborg, på gator och i parlament. Det kan vara naivt att dra långtgående paralleller mellan förutsättningarna för medmänsklighet i Nazityskland och vår tid. För människor då var förtrycket totalt. Jag, och förmodligen du, har förmånen att inte riskera livet om vi skulle engagera oss för utsatta medmänniskor eller ta tydlig ställning mot rasism. Ändå är det inte alltid självklart vad jag kan och bör göra.

Själv drabbas jag ofta av hård självkritik: jag tycker att jag gör alldeles för lite. Missmodet djupnar när jag ser de stora, komplexa strukturer som måste bemötas och jag tänker att för det behövs människor som är smartare, modigare och mer pålästa än jag någonsin kommer bli. Men jag har börjat öva mig i att hejda det resonemanget.

Inte bara det storslagna behövs – utan också den vardagliga medmänskligheten. Och tänk att jag får vara del av sammanhang där så många gör något – utifrån sina förutsättningar.

Min lista av förebilder är lång. Där finns du som brer mackor till språkcaféet. Hon som öppnar sitt hem för flyktingar. De som ber för världen i gudstjänster och i det tysta. Han som engagerar sig politiskt för ett medmänskligare samhälle och för att värna det fria ordet. Vännen som skickade brev till beslutsfattare. Nätverket som bemöter främlingsfientliga inlägg i sociala medier. Ni som välkomnar nya människor i era församlingar. Ni, mina hjältar som jag på riktigt beundrar, ni som är så vanliga att jag kan inspireras av er, ni finns i Tensta, Hemse, Vallentuna, Stockholm city, Länna… i stort sett vart än jag vänder min blick.

För oss som inte är så modiga eller smarta.

Kanske är vi modigare än vi tror.

Kanske kan vi mer än vi förstått.

Kanske ser vi mer än vi anat.

Framför allt: en bättre värld handlar inte om vad jag kan. Utan vad vi tillsammans kan förmå.

Nästa gång jag ansätts av missmod för att jag gör för lite ska jag inte tänka: ”Nu ska jag göra allt”. Jag ska byta ut ordet ”allt” mot ”något”. Och jag ska byta ord ordet ”jag” mot ”vi”. Eller rent av ”Kristus”.