20 | Vem brinner för internationell mission? Gör jag det?
Någon jag mötte sporrade mig, utan att veta det. Jag mötte henne som nytillträdd pastor. Hon hade nyligen blivit änka. Kvinnan ville berätta något som jag inte riktigt förstod. Hon pratade om en hand som saknades. Jag förstod att min kunskap i svenska inte räckte till. Men hon gav sig inte.
Vi promenerade till det närbelägna missionshuset. I ”lilla salen” fanns en missionssparbössa. På den en liten människofigur där det saknades en hand.
”Vi måste förstå att vi hör ihop! Vi har samma Gud och Fader, vi är del i Guds familj. Det är Guds kärlek som ger oss liv. Det är vårt liv. Det måste vi berätta hela tiden och överallt! Det är vår kyrkas mission. Vi kan inte sluta. Vi kan inte glömma varandra. Alla folk ska kunna hålla varann i hand. Vi ska räcka varandra handen och ta emot varandra.”
”Lagar du den handen?” Det syntes på henne att det var en viktig sak.
En sådan respekt, en sådan glöd, en sådan glädje att dela evangeliet. Själv hade hon drabbats av en stor förlust. Men hon ville dela med sig av det som fyller livet med hopp och tro.
Handen återskapades med bivax, så gott det gick. Minnet av händelsen har jag burit inom mig. Till slut kommer det till uttryck.
Var och en av oss har fått just den nåd som Kristus har velat ge honom.
Efesierbrevet 4:7
Gerdine Willemsen, pastor i Rotebrokyrkan