25 | Min pappa var också pastor. Han begick självmord
I styrelsen för de reformerta kyrkorna i Europa gör vi solidaritetsbesök hos medlemskyrkorna, för att uppmuntra, lyssna, lära. Det var vid ett sådant besök jag var med om mötet, ett av många, med en okänd person jag direkt kände samhörighet med.
Den här gången var det en ung kvinnlig pastor. ”Hur jobbar ni med själavård för era medarbetare?”. Så inledde hon samtalet och berättade sedan vad som föranledde hennes fråga. Hur hennes pappa under lång tid mått dåligt. Hur kyrkoledningen skickat blommor till begravningen, men aldrig frågat hur pappan egentligen mått. Eller sett till att hon och hennes kollegor försågs med redskap för ett hållbart liv och ledarskap. ”I vår kultur kan en ledare inte visa svaghet”.
Vi möts gärna, kyrkor från olika länder, för att inspireras av varandras framgångar. Det är bra, det behöver vi. Men vi behöver också dela andra sorters berättelser med varandra.
”Hur gör ni?” Genom min kollegas berättelse påmindes jag om smärtsamma exempel på bristande omsorg som finns också hos oss. Men jag kom också ödmjukt att tänka på det vi i vår kyrka gör för att stötta till ett hållbart liv. Handledning och medarbetargrupper. Sinnesrogudstjänster. Jo, tänkte jag, här har nog vår kyrka något att bidra med till andra.
Jag vill också våga fråga kristna från andra länder: ”hur gör ni” när jag upptäcker brister hos oss. För att få råd. Och för att vi kan hjälpa varandra förstå att vi bärs av Guds nåd. Inte av vår egen styrka.
Vi har ett fast hopp när det gäller er; vi vet att liksom ni delar lidanden med oss, delar ni också trösten
2 Korinthierbrevet 1:7
”Min nåd är allt du behöver”. Ja i svagheten blir kraften störst.
2 Korinthierbrevet 12:9
Jenny Dobers, regional kyrkoledare Region Stockholm