60 | Framför henne står fem polisbilar parkerade
Innan min allra första utlandsresa i jobbet som Eurasiensamordnare, en resa som skulle gå till ett av de där ”bergiga stan”-länderna i Centralasien, satt jag och läste vårt måldokument Mission 2020.
För att nå det övergripande målet har tre prioriterade områden formulerats: samverkan i Sverige, internationell samverkan och påverkansarbete
Under området Internationell samverkan står det att läsa att det år 2020 ska finnas en fördjupad samverkan med och mellan samarbetskyrkor, organisationer och internationella aktörer inom områden som evangelisation, församlingsutveckling och praktisk diakoni.
Och då började jag fundera. Hur jobbar vi med detta? Ja församlingsutveckling kan vi hjälpa till med, där det redan finns lagliga och registrerade kyrkor, och genom praktisk diakoni synliggörs Jesu budskap. Men HUR jobbar vi konkret med evangelisation i de olika länderna, inte minst i områden, där det medför förföljelse, hot och trakasserier om man delar sin upplevelse av Gud med någon annan, där i många områden inte bara bibel, men all religiös litteratur är förbjuden? Evangelisation står som en egen punkt i planen, så hur kan vi nå ut med Jesu budskap genom just evangelisation i ett sådant område?
Jag fick svar på min fråga på resan, på väg upp i bergen till ett avsides konferenscenter där vi i lugn och ro och i hemlighet skulle ägna oss åt frågor kring religionsfrihet. Vi åkte minibuss tillsammans med några av deltagarna, och efter några timmar stannade vi för en rast märker jag plötsligt att en av våra medpassagerare inte är med in till caféet. En liten ödmjuk kvinna med låg röst, men med många berättelser efter ett tufft liv bakom sig som konvertit. En kvinna som nästan inte öppnar munnen om hon inte blir tilltalad, som för att inte störa oss andra.
Då jag kommer ut från caféet sitter hon på bänken utanför tillsammans med en främmande ung muslimsk man. Precis framför henne står fem polisbilar parkerade, därför att även de mycket aktiva poliserna vill ha en rast. Och där, mitt i detta, i ett land där det är förbjudet att prata om Jesus offentligt, sitter hon och med låg och lugn röst och långsamma rörelser, berättar om Jesus och delar evangeliet med den unge mannen.
Vilken styrka, vilken kärlek, och vilken väckarklocka för mig, där jag står med min Coffe-to-go…
Jag frågade efteråt, hur hon gjorde, hur hon vågar. Hon berättade att hon alltid ber Gud visa henne vem hon ska dela evangeliet med just nu, därför att evangeliet är för viktigt för att inte dela vid varje tillfälle som dyker upp…
Cecilie Larsen, handläggare och Eurasiensamordnare för Equmeniakyrkan