24 | När cirkeln sluts
Efter en lång dag i slummen i Bangladesh huvudstad kliver jag med en lättnadens suck in på Diakonias kontor i Dhaka. Jag är här för att besöka några av Diakonias projekt i landet.
Det är skönt att komma ifrån den brusande (och tutande!) trafiken och sjunka ner i kontorets fikahörna. Mitt emot mig ser jag en anslagstavla fylld av fotografier. Jag reser mig upp och tittar närmare på ett svartvitt kort som är fastsatt uppe i ena hörnet. Det går som en stöt av glädje genom min kropp. Där på kortet ser jag en kär släkting som tyvärr gått bort alldeles för tidigt. Hon ler mot mig och jag läser texten under fotografiet: ”Diakonias första team i Bangladesh”.
Där och då känns det som att cirkeln sluts. Jag tänker tillbaka på min barndoms berättelser om missionsskolan på Lidingö där mina släktingar utbildades till missionärer. Beskrivningarna om hur det var att jobba på Sjömanskyrkan i Bombay och var det där tigerskinnet som hängde i trappan i deras hem egentligen kommer ifrån.
Mission för mig är både äventyret och det hemtama. Det är långt borta och alldeles nära.
Jag är glad och stolt att få tillhöra en kyrka som så tydligt är del av den världsvida rörelse som började med Jesus och hans lärjungar för drygt 2000 år sedan. Och som samtidigt är det välbekanta vardagsrummet, min församling, där mina scouter röjer runt på onsdagarna och där jag får ta rygg på andra som vandrat tillsammans med Jesus betydligt längre än jag gjort.
Ida Hennerdal, Diakonia